.....men NEVER EVER igen!
Imorse kröp jag ner i soffan med täcke, kudde & mackor.
Bänkade mig för att se Vasaloppet.
Satt där med ett leende & var så glad att det där redan var gjort, att jag satt inomhus i värmen & att all värk redan försvunnit ur min kropp. =)
För en vecka sedan kom vi till Mora med en lätt ångest i kroppen.
Sa för 3 år sedan att inga mer lopp på skidor, den gången åkte jag 4,5 mil.
Nu gällde det 9 långa mil....
Måndag morgon startade med att klockan ringde 02.30, frukosten serverades kl 03 & bussen upp till Sälen avgick kl 04.00.
Började med att göra en praktvurpa på blank-isen på väg till Bajamajorna vid starten, så då var man redan uppvärmd på den delen. ;)
Vid starten så tänkte jag att det här med fästet, det har jag nog inte mycket av. Mycket riktigt, jag stod med rumpan i magen på flera personer under vägen uppför backarna i starten. =)
7st depåer med tider att klara för att få fortsätta.
Till en början gick det bra & var i hyffsat god tid. Men sen hände det nåt, det blev tajtare & tajtare med tid & vid Hökberg hade jag bara ca 5 min till godo på mig.
När jag hade ca 10m kvar till depån så möter jag en herre i spåret som hör till personalen. "Här är du ju" säger han & ser troligen min förvånade min. Trodde att han skulle fösa in mig som sista person el liknande innan de drog repet. =)
Det visade sig att Micke stod där uppe & väntade & farbrorn erbjöd sig att åka ner & se om jag var i närheten. =)
Nu hade vi 10km kvar på ca 1,5 tim innan de drog sista repet.
10km.... Det hade inte riktigt hållit de tiderna som jag hade sist om man säger så, ja jag var orolig. Tänk om man kör på sista depån? Tanken var ganska stark upp till Hökberg när det var så lite marginal.
Dagens måtto där jag masade på under dagen blev;
"Jag VILL, jag KAN & jag SKA i mål idag!!! För jag tänker jävlar i mig aldrig göra om det här!" =)
Det tillsammans med en persons alltid lika glada & energiska personlighet, fick mig att ta till mig hennes "det går alltid liiiite till!"
Tycker trots allt att mitt humör ändå var ganska ok under hela dagen, även när jag plogade mig fram med trynet ett antal ggr. ;)
Slutade att räkna vurporna nån gång efter 4-5st tror jag. =) Men alla gjordes innan halva loppet var avklarat & det kanske var tur på orken. =)
När jag väl hasade in i Eldris & mötte Micke med lite dryck i händerna så kom tårarna. Jag grät & grät, benen skakade & nu visste jag att vi skulle få fortsätta till målet. =)
Hade kört större delen av sträckan från Hökberg i mörker, det var ingen lek i nåt som redan från början är en svår nöt. =)
Frågade vid ett tillfälle en karl som körde bakom mig om han hade något spår, då jag inte visste vart jag hade mina skidor.
"Jag vet inte va fan jag håller på med, hoppas bara vi hinner fram" var svaret jag fick & jag kunde inte låta bli att le... =)
Stod med armarna om Micke & grinade som en barnrumpa & då säger han bara "kan vi ta det här sen?" Ja, inombords så log jag ganska brett. =)
Sen satte vi iväg för att ta oss de sista 9 km fram till målet i Mora.
När sista km-skylten kom så trodde jag att snart, snart är all denna skiten över.
Men icke, då kommer det små backar gång på gång. Troligen var det bara små knixar, men för mig kändes de evighetslånga! På slutet så stod det några kvar & hejjade & jag minns att det enda jag fick ur mig var "hur jävla lång är en kilometer!?" =)
I mål kom vi, tillsammans jag & Micke.
Tårarna rann & skidorna åkte av mig fortare än kvickt, aldrig mer! =)
Men vi gjorde det!!! =))
Fattar fortfarande inte riktigt att JAG verkligen har åkt 9 mil på skidor, men det har jag!
Jag anser mig inte vara bättre än andra, men just i det här så är det många som varken skulle fixa eller ens orka tänka tanken på att göra det. =)
Så ja, jag är lite bättre! ;)
