That's hard way of life....

Hur man än vänder sig, så har man ändan bak....

Hur man än väljer, så lyckas man alltid såra någon. Ibland går det obemärkt förbi, andra gånger så är det är det mycket mer jobbigt...
Kan man någonsin komma undan det & samtidigt leva sitt eget liv?

Nu är det vår!

Nu är det äntligen vår!

Igår var vi på kosläpp, vårmarknad & loppis, blåsigt men fint väder. =)

Helt underbart är det med vår, allt grönskar & växer... Det innebär dock att gräsmattan blir en mindre plåga iof... =) Klippte den för första gången i måndags, skulle behövas igen ser jag... Glad att jag valde att inte gödsla i år! =) Väntar på att det nysådda ska ta sig, så jag slipper jaga katter & hundar ur "lerpölarna" som blivit med allt regn.  =)

Idag drar äntligen träningen igång igen efter en månads upphåll, hoppas den kan få igång mig igen. Har helt förslappats känner jag...
Det är som om ork & lust har försvunnit ur min kropp, har börjat rensa bland det som jag kan avvara. Både saker, folk & uppgifter. Förhoppningsvis så kan jag "ta tillbaka" lite längre fram...

Nu är det även en tid av väntan, brevet som damp ner i lådan för en tid sedan har blivit ifyllt & tillbaka skickat. Nu väntas det bara ett svar på hur saker & ting ska fortsätta. Frågan är bara, hur lång tid tar det innan man hör något? Någon vecka till, flera månader? Tror det delvis är ovissheten som tär på min ork & att jag känner mig så fruktansvärt orkelös...

Jag får rota hårt & djupt för att komma tillbaka till mig själv, så att allting runtomkring mig inte ska lysa igenom. Hur jag lyckas? Ja, det kan bara ni andra svara på...
Men det får mig att bli alldeles matt & jag känner en lätt panik över att vara själv. Jag orkar inte gråta mer & det vet jag att jag gör om jag är ensam, även om Bella är hemma men först när hon har somnat.
Val som egentligen är & borde vara så enkla, är det inte längre.
Ena stunden så känns allt så klockrent, nästa stund så dyker något upp som får mig att tvivla.
Jag sa för snart ett år sedan, att nu ska jag alltid lita på min magkänsla. Inser att det är visst inte alltid är så enkelt. Man skjuter undan vissa saker av ren rutin med ursäkten "Det är bara en fånig känsla/inbillning". Dock brukar det visa sig att jag faktiskt inte är så fel ute iaf.

Jag vet att jag velar mellan några beslut, men det är ok just nu för mig. Och jag är ego just nu & tänker på MIG.
För i tiden så hade det inte varit några problem, slänga sig in i något & funkar det inte så spelar det egentligen ingen roll. Men nu är situationen lite annorlunda, Bella ska oxå må bra. 
Att jag kan ge henne trygghet i livet är det viktigaste just nu, om det innebär att jag inte kan bo kvar i huset, så fine. Men hon ska aldrig behöva tvivla på mig & min kärlek till henne! 
Däremot vill jag inte heller bli som min mor, få höra att hon gav upp både det ena & det andra för mig & min syster. Det GÅR att leva fast man har barn, det är jag fullt övertygad om & jag vill inte bli nån ensam, gammal bitterfitta om några år. JAG tänker leva livet som JAG vill, så länge jag & hon mår bra så gör vi som vi vill.
Hon är en självständig liten dam & det tycker jag att hon ska få vara.  =)


Vet att en del har svårt att ta att jag ska klara allt på egen hand. Men så är livet, jag kan inte lita på att det ska finnas nån där som täcker upp om jag inte klara mig. Visst kanske det kommer att göra det en stund, men om det inte håller? Då är det lika bra att gå in med den tanken direkt, "Jag är själv & jag SKA fixa detta!"

Och det kommer vi att göra, jag & Bella....   =)