Vart tar tiden vägen?
Jag tycker jag har häcken full men samtidigt att jag inte hinner ett jota?!?
Önskar att man kunde pausa tiden något emellanåt...
Undrar vad det är som får en att orka fortsätta?
Vad är det som gör att man kan tänka sig att bli utsatt för skit i tid & otid.
Vad är det som gör att man inte bara sätter ner foten & säger nu får det banne mig vara nog?
Vad är det som gör att man fortsätter att må dåligt & fortsätta leva i något sådant?
När är gränsen nådd för vad man ska tåla från andra?
När är det dags att ställa ett ultimatum? Det är inte helt enkelt att veta om det gör saker bättre eller sämre.
När är det dags att ställa ett ultimatum att man ska få vara den enda som får uppmärksamheten?
Att man inte vill dela den med sk "vänner", att man ska vara den enda om man har ett förhållande?
När ska man försöka sluta att vara snäll mot alla & istället sätta ner foten, slå näven i bordet & tala om att nu räcker det?
När ska personer förstå att de inte kan vara en del av någons liv, så som de en gång varit?
När ska de förstå att man kan gå vidare & utan dig?
Varför ljuga om småsaker? Vad mer döljs det då?
Varför ljuga om något, för någon, som man själv blivit utsatt för?
Varför vill man utsätta någon för nåt som man själv mått så dåligt över?
Varför ursäkta ett beteende med att någon inte varit sig själv?
Varför förlåta gång på gång, samtidigt som man gnäller över att denna någon sårar en om & om igen?
Förlåta är en värdefull gåva & men acceptera då att du troligen hamnar i samma situation igen.
Ibland kan det bästa vara att släppa taget om den man älskar, helt & hållet, samtidigt som man på allvar önskar att denna person blir lycklig.
Är det inte bättre att man ser någon vara lycklig på annat håll, än olycklig bara för att du ska få ha denna person?
Det är inte enkelt att släppa taget om någon man älskar, men kanske det är bästa för både dig & din älskade.
Det är saker man kan fundera på.......
