"Många ting går förlorade därför att ingen frågar efter dem"

Så är det nog i många, många fall. Man tar helt enkelt saker för givet.

Det som alltid har funnits där, kommer alltid att finnas där & blir det ändring, då kör det ihop sig.  =)
Gäller både folk & ting.

Ta vara på det du har, var glad för det/de du har.

Försvinner folk ur ditt liv, var glad för att de är lyckliga på sitt håll.
Är de inte lyckliga så är det ju deras problem om de inte vill ha en glädjen i form av dig, i sitt liv. =)
Saker försvinner spårlöst, alltsom oftast i mitt liv så jag funderar på mitt minne eller om det är tomtar? ;)
Andra gånger så har de tjänat ens liv länge & väl, med andra ord "värda" att vandra vidare....  =)


Bella cyklade till dagis för första gången i år. Hon klarade alla backar & var otroligt glad, mamman mycket stolt..... =)

                    Våren är på ingång & allting känns mycket lättare när solen lyser! =)

Ohps, I did it again

.....men NEVER EVER igen!

Imorse kröp jag ner i soffan med täcke, kudde & mackor. 
Bänkade mig för att se Vasaloppet. 
Satt där med ett leende & var så glad att det där redan var gjort, att jag satt inomhus i värmen & att all värk redan försvunnit ur min kropp.  =)

För en vecka sedan kom vi till Mora med en lätt ångest i kroppen.
Sa för 3 år sedan att inga mer lopp på skidor, den gången åkte jag 4,5 mil. 
Nu gällde det 9 långa mil....
Måndag morgon startade med att klockan ringde 02.30, frukosten serverades kl 03 & bussen upp till Sälen avgick kl 04.00.
Började med att göra en praktvurpa på blank-isen på väg till Bajamajorna vid starten, så då var man redan uppvärmd på den delen.  ;)
Vid starten så tänkte jag att det här med fästet, det har jag nog inte mycket av. Mycket riktigt, jag stod med rumpan i magen på flera personer under vägen uppför backarna i starten.  =)

7st depåer med tider att klara för att få fortsätta.
Till en början gick det bra & var i hyffsat god tid. Men sen hände det nåt, det blev tajtare & tajtare med tid & vid Hökberg hade jag bara ca 5 min till godo på mig.
När jag hade ca 10m kvar till depån så möter jag en herre i spåret som hör till personalen. "Här är du ju" säger han & ser troligen min förvånade min. Trodde att han skulle fösa in mig som sista person el liknande innan de drog repet. =)
Det visade sig att Micke stod där uppe & väntade & farbrorn erbjöd sig att åka ner & se om jag var i närheten. =)

Nu hade vi 10km kvar på ca 1,5 tim innan de drog sista repet. 
10km.... Det hade inte riktigt hållit de tiderna som jag hade sist om man säger så, ja jag var orolig. Tänk om man kör på sista depån? Tanken var ganska stark upp till Hökberg när det var så lite marginal.
Dagens måtto där jag masade på under dagen blev;
"Jag VILL, jag KAN & jag SKA i mål idag!!! För jag tänker jävlar i mig aldrig göra om det här!" =)
Det tillsammans med en persons alltid lika glada & energiska personlighet, fick mig att ta till mig hennes "det går alltid liiiite till!"
Tycker trots allt att mitt humör ändå var ganska ok under hela dagen, även när jag plogade mig fram med trynet ett antal ggr.  ;) 
Slutade att räkna vurporna nån gång efter 4-5st tror jag. =) Men alla gjordes innan halva loppet var avklarat & det kanske var tur på orken. =)

När jag väl hasade in i Eldris & mötte Micke med lite dryck i händerna så kom tårarna. Jag grät & grät, benen skakade & nu visste jag att vi skulle få fortsätta till målet. =)
Hade kört större delen av sträckan från Hökberg i mörker, det var ingen lek i nåt som redan från början är en svår nöt. =)
Frågade vid ett tillfälle en karl som körde bakom mig om han hade något spår, då jag inte visste vart jag hade mina skidor.
"Jag vet inte va fan jag håller på med, hoppas bara vi hinner fram" var svaret jag fick & jag kunde inte låta bli att le...  =)

Stod med armarna om Micke & grinade som en barnrumpa & då säger han bara "kan vi ta det här sen?" Ja, inombords så log jag ganska brett. =)
Sen satte vi iväg för att ta oss de sista 9 km fram till målet i Mora.
När sista km-skylten kom så trodde jag att snart, snart är all denna skiten över.
Men icke, då kommer det små backar gång på gång. Troligen var det bara små knixar, men för mig kändes de evighetslånga! På slutet så stod det några kvar & hejjade & jag minns att det enda jag fick ur mig var "hur jävla lång är en kilometer!?" =)

I mål kom vi, tillsammans jag & Micke. 
Tårarna rann & skidorna åkte av mig fortare än kvickt, aldrig mer!  =)
Men vi gjorde det!!!  =))

Fattar fortfarande inte riktigt att JAG verkligen har åkt 9 mil på skidor, men det har jag! 

Jag anser mig inte vara bättre än andra, men just i det här så är det många som varken skulle fixa eller ens orka tänka tanken på att göra det. =)

Så ja, jag är lite bättre!  ;)

Hej & hå vad det går

...över stock & sten, iaf när mamman får på sig ett par skidor! =)

Veckan som var så tillbringade jag & Bella en härlig vecka i Säfsen.
Hon gick i skidskola & jag satt med boken i ena handen & en varm choklad i andra handen i väntan på henne. =)
Det snöade hela veckan & blåste små-nubb, men vi hade det myyysigt iaf. Varken hon el jag ville egentligen åka hem....

Träningen fortskrider, dock mycket eller tom extremt, dåligt med skidor...
Men denna gången får vi väl se hur mycket pannben jag verkligen har...?  =)

På lördag är det loppis, ska försöka att bli av med lite saker. Nån kanske har lite användning för sånt som jag inte har plats för?
Har iaf ett stoooort gäng med böcker som jag ska ge ett försök att bli av med. =)

Älskade unge!!!  <3

 

 



Tunga beslut

Finns det gott om, vissa jobbigare än andra...

För att försöka reda ut situationen hemma så har jag beslutat att för stunden porta en av mina familjemedlemmar.
Igår tog jag honom i tassen & lämnade honom hos min syster.
Det svider i hjärtat men jag vet att han är på det bästa stället han kan vara just nu.
Känner en obeskrivlig tacksamhet mot syrran som ställer upp & som gör att jag kan skjuta på ett ev oundvikligt beslut en stund till....

Det lackar mot jul

Och i vanlig ordning är det alldeles för kort om tid!

För nåt år sedan el sådant så avsade jag mig en del "uppdrag" & måsten för att få mer tid & slippa känna mig totalt sönderstressad. Av någon anledning så känns det som dessa "hål" har blivit mer än fyllda igen.
Dagarna är fyllda med en del måsten & sedan att man utav det blir trött & med andra ord inte orkar/får tummen ur att göra det som man kanske skulle vilja (eller göra fler måsten för den delen...)

Igår var det dags för ett sedan länge bestämt julbord, tack för trevligt sällskap & god mat. =) Även det fick man stessa sig till & känslan av att det egentligen inte fanns tid till det, hängde som en tyngd över axlarna. Sedan att när man kommer hem är alldeles för mätt & har palt-koma är ju en annan historia... ;)

Men efter helgerna är det nog dags att igen göra en liten rensning i måstena, för nu är jag tillbaka på ruta ett & det funkar inte i längden.

Imorgon ska vi se om vi kan pressa in ett litet men sedan länge efterlängtat besök hos syster. =)
Ska bara först......

Hade tänkt lägga upp lite bilder från resan, men det får bli senare. Det är ett av "måstena" som jag inte har prioriterat.  =)

Delmål....

...är viktigt sägs det...
Jag skulle helst velat ha mina resultat igår, i flingpaketet & allra helst att någon hällt upp dem åt mig oxå.  ;)

Ibland behöver man lite distans för att hitta tillbaka.
Hitta tillbaka till lusten & saknaden efter något.
Denna gången kan jag inte sätta fingret på vad det är som triggat igång mig, men nu jävlar! =)
Bara att försöka att hålla ut oxå!!! ;)

 

Något som jag länge har önskat mig, i flingpaketet! =)

Nu pratar om jag rutorna, inte tuttarna.... Med den strl så skulle jag ju inte ens se mina hårt eftersträvade rutor!  ;)

 

 

Nya mål

Ibland så tappar man bort sig själv längs vägen av livet, anledningarna kan vara vilka som helst & otaliga. Kontentan är ändå, det blir inte som man tänkt sig...

För ca 1 år sedan så tappade jag allt vad träning var.
Innan dess så hade jag (i mina mått mätt & för att vara mig) tränat ganska så mycket. Det stöp mycket på att jag hade ingen barnvakt & på en Boot Camp som varar under 6 veckor = 18 träningstillfällen, kanske jag hade 3-5 barnfria ggr.
Just där & då så kändes det som att då kan det lika gärna kvitta, det gör ingen skillnad om det är 2 veckor emellan ett par träningstillfällen...
Detta har iaf blivit "ursäkten". 
Sedan vet jag att det är även andra saker som spelat in under tidens gång, att jag varken orka eller velat ta mig i kragen.
Jag har bara inte haft orken att bry mig, vissa stunder så har det varit en kamp att bara försöka att ta sig upp & orka sig igenom dagen...

Men även jag kan vakna till till! =)

Det hela började med ett "extra" pass med vår alldeles egna VD för Military Fitness.
Tommy kom upp & körde stenhårt med oss, både träningsmässigt & på disciplinen.
Just den där lite hårdare disciplinen har jag länge saknat & gick iväg om än lite tveksamt, formen var ju inte ens i närheten av att vara bra. Men man kanske inte skulle få denna chansen igen?
Hårt var det, jag hälsade även på ute i skogen en sväng & kollade vad frukosten bestått av... =)
Men jag fick en liten kick av det, även om jag nu hade ont i kroppen i en vecka efteråt. Syrran & jag summerade det som "pingvingång med ryggskott". Inga små lätta steg här inte....  =)

Igår kördes det ett avslutningspass där själva Mr. Fear från Gbg kom upp & hälsade på.
Ännu en kick i baken. 
Trots det "dåliga" första intrycket jag fick av honom under min 8 timmars ifjol, så gillar jag Niclas nåt så otroligt mycket!!!  =)

Sedan så har jag min kära syster, hon tar att jag svär över henne när hon försöker pusha mig. =)
Hon sa det sist då vi var ute & sprang, man blir ju förbannad men det är ju innerst inne på sig själv. Dock så är det ju den som är närmast som får ut för det... =)

Jag har en enorm utmaning framför mig under det kommande året, jag vet ännu inte hur detta ska gå till men den som överlever får väl se.  ;)

Kanske ska ta fasta på vad min massör sagt till mig;
"Så mycket som du presterar utan att träna, undrar hur duktig du skulle vara om du tränade".
Och ja, hon har väl en poäng där... =)
Någon elitsportare kommer jag aldrig att bli, men det kanske skulle gå lite lättare & färre "nära-döden" upplevelser....?  =)

Till helgen blir det dags för mitt först "Superpass" i Bunkern, skräckblandade känslor inför det.
Men jag får ju iaf träffa Niclas samt att vi får ju pannkakor, man måste ju se ljuspunkterna...  ;)


http://www.youtube.com/watch?v=CZfGMY0biN0


Ifjol var jag med, i år var syster med & nästa år kör vi tillsammans! =)
Dock körde jag ett litet race, offroad med syskonvagn & syrrans barn i samt Bella bredvid. Det var dock inte så lerigt men nog så svettigt att komma fram till mål i tid. Där fick man för att man skulle ta en "genväg".  =)


http://www.youtube.com/watch?v=HVUmyAkrhso